Bye bye Regent Street.
Idag gjorde jag min sista dag på Regent Street. Imorgon gör jag min första dag i Marylebone.
Det var blandade känslor som gick genom mig hela dagen. Har nog inte riktigt fattat än att Regent St inte längre är mitt hem. Nu ska jag istället bege mig till Marylebone varje dag. Just nu känns det som att jag bara ska dit och jobba extra, precis som jag har gjort förut. Om någon dag, när jag vant mig vid att åka en station längre kommer det nog att slå in. Marylebone är mitt nya hem. Passa er Joel, Emilie o Clement för nu kommer jag - We are gonna make this the best team ever! Nu hoppas jag bara på att Meriem är en lika bra manager som Selvaggia!

När Neill kom och berättade för mig i förra veckan att han ville flytta mig till Marylebone höll jag på att spricka av lycka. Hade gått och väntat på denna dagen sen i februari när jag först utryckte mina åsikter om en potentiel förflyttning för Luca. Då hade jag inte någon speciell shop i tanken, men när jag i april fick rycka in och jobba extra i Marylebone gick jag därifrån med tanken att här skulle jag lätt kunna jobba sju dagar i veckan. Det var en känsla jag aldrig tidigare haft och då visste jag - här vill jag vara varje dag!

Sedan den fredagen i april har jag haft en hemlig dröm om att en dag få vara en i teamet i Marylebone. Jag har gått och längat och drömt. Hur dumt den är kan låta. Men ingenting hände, situationen på Regent St blev bara värre och värre. Jag kände mig bortglömt och ignorerad, för alla visste ju att jag inte ville vara där. Så till slut fanns bara en utväg - jag slutar!

Jag trodde äntligen att jag hade hittat mitt. Ni vet den där talangen alla har, som är unik för en själv. Men sedan plötsligt händer något och man får dag ut och dag in höra av sin manager att man är usel, inte duger och att man inte kan utföra sitt jobb ordentligt. Till slut fick jag nog - lilla söta oskuldsfulla Rebecca som tycker det är bortkastad tid att bråka med folk kunde inte längre hålla tyst. Hon ställde sin manager mot väggen o frågade rakt ut när han skulle börja uppskatta att vi var en hel hög som verkligen försökte vårt bästa. Vi gjorde verkligen allt vi kunde för att vår arbetsplats skulle vara en bekväm plats för alla. Som svar fick jag - men lilla hjärtat, det kommer aldrig att hända. Det var i detta ögonblicket det gick upp för mig att så här kan inte jag fortsätta leva mitt liv, lika klart som när jag visste att i Marylebone vill jag vara varje dag. Varför utsatte jag mig för det här?

Samtidigt som jag av min manager fick höra att jag var usel, fick jag höra av hans chefer att jag var en stjärna. Som tur var fanns det en kvinna som såg att gnistan i mina ögon var borta, leendet som alltid fanns på mina läppar visade sig sällan. Hon förstod att här står inte allt rätt till. Hon sa till Neill, vår area chef, att du måste prata med denna tjejen, hon mår inte bra. Mycket riktigt satte vi oss ned, Neill och jag, detta var i mitten på maj. Jag berättade allt vad jag kände, allt som hänt. Det var bara en sak jag höll inom mig, och till slut fick jag frågan "Om situationen inte blir bättre, kommer du att sluta då?" jag svarade utan tvekan "JA!". Jag såg på honom att han då förstod att den stunden inte var långt borta.

Någon vecka senare berättade jag för Neill att, jo men situationen har allt förbättrats. Dagen efter hade jag och min chef det största, och mest hemska gräl jag någonsin haft i hela mitt liv. Det finns inte många människor som sett mig såhär arg, uppriven och ledsen. Jag bara skrek och skrek, jag var som bottenlös. Det fanns verkligen inget stopp på mig. Inte ens när jag skrek på Thomas o Per på deras konfa.läger kan mätas med detta! När jag väl lugnat ner mig ringde jag Robin och bara grät och grät och grät. Jag frågade mig själv - hur kunde det gå såhär fel?

Jag satte ett datum vilket skulle bli min sista dag och det enda som fick mig att gå, tänka positivt och le var tanken på att jag snart skulle vara hemma hos mina nära och kära i en hel vecka, och framför allt - jag skulle på bal. Visstelsen hemma i Åmål var helt underbar, och balen bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Dessutom fick jag och Robin störst bild i PD, så nu visste hela Åmål att Rebecca var hemma. Sista kvällen i Sverige satt jag inne på mitt rum och grät, återigen. Trodde inte att jag kunde gråta mer. Men London var verkligen det sista stället på jorden jag ville vara på - trodde aldrig jag skulle säga så.

När jag kom tillbaka till London fick jag min livs största chock. Under min semester hade påse med pengar försvunnit från vårt kassaskåp. Det fanns enbart tre stycken misstänkta - visserligen fanns det fyra som kunde koden, men jag var i Sverige så jag uteslöts helt. En utredning inleddes och en vecka senare var de alla tre sparkade, och jag stod ensam kvar. Vilket betydde att min äckliga mansgris till chef var borta. Jag skulle aldrig mer behöva se honom i hela mitt liv! Jag kommer sent att glömma fredagen den 25 juni 2010 - Neill kommer in i cafét, tittar mig i ögonen och säger "Fixa oss kaffe och te, vi har mycket att prata om". Då visste jag, utan att han ens hade sagt något att Baba, Maria och Rajaa hade alla tre fått sparken. Nu visste alla, inklusive mig själv, att allt var annorlunda. Aset som stod i min väg var borta och jag hade alla möjligheter i världen.

Under nästan en hel månad stod vi utan manager, managern vi till slut blev tilldelad var på semester. Så jag och Neill skötte det mesta. Managern vi fick visade sig vara Selvaggia, en italiensk kvinna i 30-års åldern, som tidigare var manager i Soho. På sin första dag frågade hon mig hur länge hon skulle få ha angelägenheten att ha mig som sin supervisor. Som svar gav jag att efter nogran eftertanke hade jag bestämt mig för att stanna i företaget och ge det hela en ny chans.

Jag och Selvaggia kände varandra sedan tidigare och vi lyckades, efter många om och men att styra stället tillbaka på fötter igen. Hittills har vi klarat budgeten varje dag i augusti med minst £80, och det återstår bara en dag. Selvaggia är den bästa och underbaraste managern jag någonsin arbetat med och jag känner att jag funnit mig en vän för resten av livet. Lite av en extra mamma för mig här i London. Hon fick mig att tro på mig själv igen. Jag tror aldrig att jag kan förklara hur mycket det betydde för mig när hon kom en dag och skulle stänga efter jag hade öppnat. Hon tog sin lilla tur för att se hur det såg ut, tittade på displayen, vände sig mot mig, slog ut armarna och sa "Rebecca, jag kan gå hem. Allt är perfekt!".

Nu hade jag äntligen en manager som uppskattade allt jag gjorde, och som talade om det för mig. Hon gav mig både positiv och negativ feedback dagligen. Varje dag fick jag höra att jag gjorde någonting bra, samtidigt som hon gav mig tips på hur jag ständigt skulle kunna bli bättre. Hon gav mig precis det stödet en manager ska ge sin supervisor, ett stöd jag vandrade utan i sex hela månader. Bland det sista hon sa till mig innan hon gick hem idag var - If you're doing good there, as you've been here - it's not gonna be long before you're assistant manager.

Tanken på att lämna henne på Regent Street får mitt hjärta att brista - men leendet är tillbaka på mina läppar när jag tänker på vad det är jag lämnar henne för, Marylebone.