Lycklig? Inte lycklig?

Hur vet man egentligen att man är lycklig? Jag avslutade föregående inlägg med att skriva att jag är så lycklig att jag skulle kunna spricka. Detta fick mig att fundera på hur man veta att man är lycklig och jag kände att jag kanske borde förklara mig lite.

För första gången i mitt liv känner jag ett lugn jag aldrig tidigare känt. Jag har arbetskamrater som är underbara till max, som får mig att känna mig bra, som stöttar mig och som talar om för mig att det jag gör för dom är bra. Mina arbetskamrater får mig att älska mitt jobb. Jag har en team member som sa till mig i förra veckan "Rebecca, if I ever get half as good as you are at doing your job I will be happy". Och nu har jag även en ny lgh att lägga till listan. Mitt första riktiga boende alldeles för mig själv. I samma område som min nya lgh ligger fann jag i förra veckan en konståkningsklubb som tar emot gamla "veteraner" som vill prova på team åkning. Kan det bli bättre?

I och med min flytt från Regent Street till Marylebone hände det ngt med mig. Jag vet inte vad, men något. Jag älskar Marylebone, fullkomligt älskar Marylebone! Visst kommer Regent St alltid att ligga mig nära i hjärtat, det var ju där allting började men det är något speciellt med Marylebone. Atmosfären, mysfaktorn är på topp. Innan jag började där berättade dom för mig att teamet inte var så starkt, management teamet behövde förstärkan och att stället tog inte in några pengar. Vissa veckor nådde dom inte ens £20,000. Ett ställe som för några år sedan drog in så mycket som £27,000 i veckan. Så nu var det dags för blyga och mammasjuka (morfarsjuka) Rebecca Engtorp från Åmål, Dalsland, Sverige att visa vad hon gick för!

Nu har jag varit där i snart två månader. Folk har kommit och folk har gått. De senaste veckorna har jag märkt av en enorm förändran vad gäller teamet och dess styrka. Alla vet att "customer comes first" gäller. Alla skrattar, alla ler, alla skämtar. Det är ingen noterbar skilldnad mellan manager, ass. manager, supervisor och team members. Alla gör samma jobb. Vi är ett! Det är som att vi har känt varandra hela livet. Den gemenskapen upplevde jag aldrig på Regent St, där var allt bara uppdelat och alla var negativa. Klagade 24/7.

Det är denna gemenskapen, plus allt annat runtikring som gör mig lycklig. Vi är som en liten familj i Marylebone. Vi spenderar mer tid tillsammans än vad vi gör hemma och alla är superduktiga på att utföra sitt jobb. Alla vet vad dom gör, vilket får mig att le stort. Och vad gäller pengarna - förra veckan tog vi in £24,000 o det säger väl allt? Nu vill jag ju inte påstå att allt är min förtjänst, så ego är jag inte. Inget hade kunnat hända utan oss allihop men det får mig att känna mig stolt när jag tänker på att jag är en del av teamet som "brought the Marylebone spirit back".

Jag flyttade till London i mars 2009. Nu är det oktober 2010.
Det tog mig ett år o sju månader att hitta rätt. Men ack vad det var värt det!
Och vem vet, det kanske finns ytterliggaren en anledning som lägger ett leende på mina läppar? Men det väljer jag att hålla för mig själv en liten stund till.

Kommentarer
Postat av: Mamma

Hörs att du har hittat ett lugn som jag hoppas du får behålla länge! Att du strålar av lycka märks emellan raderna! Det du har åstakommit med ditt liv känns även i mamma och pappa hjärtana´.

2010-10-24 @ 12:40:43

Make a comment:

Name:
Kom ihåg mig?

Mail: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Comment:

Trackback
RSS 2.0