Sanningen, den obekväma sanningen

Igår skrev jag som status på facebook "emetophobia here we go - förkyld och magsjuk på samma gång, hoppas jag kommer ur detta levande!". Vilket inte riktigt är hela sanningen. Förkyld är jag, eller var jag innan jag spydde upp varenda förkylningsbakterie som fanns i min kropp. Men magsjuk är jag dock inte. De flesta av er vet att jag lider av ganska extrem magkatarr och magsår, om ni inte visste det så vet ni det nu.

Så mycket har hänt den senaste tiden, med jobbet, mer party än vanligt (=mer alkohol, ngt som en person med magkatarr borde undvika), hitta lgh etc. Utan att jag ens tänkt på det, eftersom allt varit så bra har jag inte ens ägnat en minsta tanke på att jag faktiskt stressar som en mainiac. Och nu när jag äntligen hittat till ro o kunnat slappna av på riktigt (den sista milstolpen var lgh'en, även om jag inte upplevde det som en) sa min kropp ifrån att den orkar inte mer. I en form av att spy upp allt som verkligen fanns inom mig, inklusive mina förkylningsbakterier, sa min kropp till mig "Rebecca, nu orkar jag inte mer. Ska du fortsätta i det här tempot kommer du att ta död på dig själv". Så jag ljög medvetet på facebook eftersom jag helt enkelt inte orkade skriva sanningen. Men nu vet ni!

Orsaken till att jag vet att det inte är magsjuka, förutom att jag har magkatarr är att jag också lider av emetofobi, vilket är rädsla för att spy. Underligt tänker många, men de som verkligen känner mig vet om min otroliga rädlsa över att befinna mig i samma rum som någon som så lite som mår illa, eller oskyldigt nämner ordet spy. Timman efter jag spytt igårmorse låg jag vaken i sängen o tänkte att det var ju inte så farligt. Men nu är rädslan tillbaka igen, blotta tanken på att den kan hända igen får mig att kallsvettas. Urgh!

Kommentarer

Make a comment:

Name:
Kom ihåg mig?

Mail: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Comment:

Trackback
RSS 2.0