Jag vill ha vår. Precis som alla andra. Det finns dagar då jag går och hoppas, ser på termometern som visar nästan 10 grader, och tänker nu är det vår. Vissar dagar är sköna, varma och friska.

Sen finns det dagar som idag. Då regnet bara öser ner. Vindarna är kalla och man undrar vilken minut regnet slår om till snö. Om två veckor åker jag till Sverige, i sex dagar. Jag längtar. Inte till snön o de oändliga minusgraderna, men till min familj och mina vänner. Mina mor och farföräldrar. Jag ska besöka farmors grav, tända ett ljus och ge henne en blomma, samtidigt som jag ber en stilla bön som tack att hon alltid finns med mig. Jag ska gå igenom varenda vrå med kort som finns hos min mor och far, något som jag redan gjort en massa gånger. Denna gången ska jag ta med mig kort tillbaka till mitt hem. Jag ska pryda min lägenhet med kända ansikten, i svartvitt och färg. Jag ska länsa mormors garderob för tusende gången. Denna gången i hopp om att finna något som jag kan använda på riktigt, inte bara i tre minuter under en isshow.

Jag säljer inget längre, jag har stängt butiken
Jag gör mig inte arg på nån reklam
Tavlan är en fläck med färggrann ram

Ibland känner jag att denna bloggen är lite död. Varje dag händer det något som jag skulle kunna skriva ett jätte långt inlägg om. Varje dag formulerar jag inledningen i mitt huvud, men när jag väl sätter mig ner framför datorn finns inte lusten att skriva längre. Inte heller orken. Som häromdagen när vi satt fast i tunnelbanan mellan Chancery Lane och St Pauls i nästan en halvtimma. Jag hamnade i samtal med ett medelålders par, hon var britt, han amerikanare. Han hade druckit, inte hon. Han var långt ifrån otrevlig, bara det att han var lite för pratglad. Hon kunde skämta om sin makes förmåga att uttrycka sig. Han skämdes inte det minsta, det syntes att hon var van. Samtidigt syntes det att dom älskade varandra över allt annat, trots att hon frågade mig om jag inte kunde tänka mig att ta honom med mig hem. En efter en ryckdes andra folk med i samtalet och till slut var vi ett gäng på sex, sju personer som stod/satt där och pratade om allt och inget. Helt plötsligt hade vi glömt bort att vi satt fast i en svart tunnel, alla trötta efter en lång dag på jobbet. Det blev inte värre av att de två sista som gick med i samtalet var två unga stiliga herrar i min egen ålder. En av dem fortsatte jag mitt samtal med ända till jag var tvungen att byta till tåg i Stratford. Han skulle visst med samma tåg. Tyvärr tappade vi bort varandra i vimlet när min telefon ringde. Kommer aldrig berätta för Joel vad han avbröt, allt bara för att tala om att jag missat årets match mellan Arsenal och Barca. Och Yann hade rätt, han tippade 2-1 till älskade Gunners.

Händelser som denna är något att blogga om, men ändå lät jag det va. Jag tänkte "vem bryr sig om jag satt fast i en tunnel mitt i London en sen onsdagkväll?". Vad är det för kul att läsa om. Jag skulle kunna skriva om mitt jobb, min väg mot manager på ett stort franskt företag i London. Men vad är det för kul med det? Om jag bara skulle babbla på om hur inkompetenta våra chefer är. Eller om labour, GP, COS och COG. Det intresserar inte dig ett dugg. Visst har jag rätt? Visserligen ligger det i mitt intresse, detta är min blogg och detta är vad som driver mig framåt varje dag. Och en blogg ska handla om sig själv, sina intressen och sitt liv - eller har jag fattat fel? Då skulle denna bloggen lätt kunna handla om mitt arbete, och inget mer. Jag skulle kunna skriva om massa personer som ni inte har den blekaste aning om vilka de är.

Det finns mycket jag skulle kunna göra med denna blogg, och saken är den att jag måste nog bestämma mig vad huvudinnehållet ska vara. Tills dess får det vara en blandad kompott, något som jag inte alls är nöjd med.