som en blixt från en klar himmel

Dricker te ur min favorit mugg från Tesco. Myser nerkrypt i sängen. Ska nog läsa en bok, funderar skarpt i att investera i en tv inom den närmsta framtiden. Har aldrig känt behov av en, men nu vore det kanske inte så fel. Efter år av isolation kanske det är dags att börja följa de där onödiga serierna som går.

Berättade för David igår att vi hade Jude Law hos oss för två veckor sen. Och vad säger han till mig? "Åh men han såg jag på gatan vid Tottenham Crt Rd i förrgår. Jag stod still vid ett rödljus och skulle gå över vägen så kommer han fram o ställer sig bredvid mig, jag tänkte 'wtf are you doing here?'. Han såg ut som en uteliggare, trasiga kläder och allt". Verkar som alla i den här himla stan har sett honom utom jag.

Jag vill ha vår. Precis som alla andra. Det finns dagar då jag går och hoppas, ser på termometern som visar nästan 10 grader, och tänker nu är det vår. Vissar dagar är sköna, varma och friska.

Sen finns det dagar som idag. Då regnet bara öser ner. Vindarna är kalla och man undrar vilken minut regnet slår om till snö. Om två veckor åker jag till Sverige, i sex dagar. Jag längtar. Inte till snön o de oändliga minusgraderna, men till min familj och mina vänner. Mina mor och farföräldrar. Jag ska besöka farmors grav, tända ett ljus och ge henne en blomma, samtidigt som jag ber en stilla bön som tack att hon alltid finns med mig. Jag ska gå igenom varenda vrå med kort som finns hos min mor och far, något som jag redan gjort en massa gånger. Denna gången ska jag ta med mig kort tillbaka till mitt hem. Jag ska pryda min lägenhet med kända ansikten, i svartvitt och färg. Jag ska länsa mormors garderob för tusende gången. Denna gången i hopp om att finna något som jag kan använda på riktigt, inte bara i tre minuter under en isshow.

Jag säljer inget längre, jag har stängt butiken
Jag gör mig inte arg på nån reklam
Tavlan är en fläck med färggrann ram

Ibland känner jag att denna bloggen är lite död. Varje dag händer det något som jag skulle kunna skriva ett jätte långt inlägg om. Varje dag formulerar jag inledningen i mitt huvud, men när jag väl sätter mig ner framför datorn finns inte lusten att skriva längre. Inte heller orken. Som häromdagen när vi satt fast i tunnelbanan mellan Chancery Lane och St Pauls i nästan en halvtimma. Jag hamnade i samtal med ett medelålders par, hon var britt, han amerikanare. Han hade druckit, inte hon. Han var långt ifrån otrevlig, bara det att han var lite för pratglad. Hon kunde skämta om sin makes förmåga att uttrycka sig. Han skämdes inte det minsta, det syntes att hon var van. Samtidigt syntes det att dom älskade varandra över allt annat, trots att hon frågade mig om jag inte kunde tänka mig att ta honom med mig hem. En efter en ryckdes andra folk med i samtalet och till slut var vi ett gäng på sex, sju personer som stod/satt där och pratade om allt och inget. Helt plötsligt hade vi glömt bort att vi satt fast i en svart tunnel, alla trötta efter en lång dag på jobbet. Det blev inte värre av att de två sista som gick med i samtalet var två unga stiliga herrar i min egen ålder. En av dem fortsatte jag mitt samtal med ända till jag var tvungen att byta till tåg i Stratford. Han skulle visst med samma tåg. Tyvärr tappade vi bort varandra i vimlet när min telefon ringde. Kommer aldrig berätta för Joel vad han avbröt, allt bara för att tala om att jag missat årets match mellan Arsenal och Barca. Och Yann hade rätt, han tippade 2-1 till älskade Gunners.

Händelser som denna är något att blogga om, men ändå lät jag det va. Jag tänkte "vem bryr sig om jag satt fast i en tunnel mitt i London en sen onsdagkväll?". Vad är det för kul att läsa om. Jag skulle kunna skriva om mitt jobb, min väg mot manager på ett stort franskt företag i London. Men vad är det för kul med det? Om jag bara skulle babbla på om hur inkompetenta våra chefer är. Eller om labour, GP, COS och COG. Det intresserar inte dig ett dugg. Visst har jag rätt? Visserligen ligger det i mitt intresse, detta är min blogg och detta är vad som driver mig framåt varje dag. Och en blogg ska handla om sig själv, sina intressen och sitt liv - eller har jag fattat fel? Då skulle denna bloggen lätt kunna handla om mitt arbete, och inget mer. Jag skulle kunna skriva om massa personer som ni inte har den blekaste aning om vilka de är.

Det finns mycket jag skulle kunna göra med denna blogg, och saken är den att jag måste nog bestämma mig vad huvudinnehållet ska vara. Tills dess får det vara en blandad kompott, något som jag inte alls är nöjd med.

En trevlig dag. Lat dag. Sov länge. Målar, fotar o lyssnar på Robyn.

Dagen har varit lång och bra. Produktiv och härlig.
Började med att jag mötte upp Selvaggia i Leyton. Vi begav oss till Lee Valley Ice Center för att åka skridskor i ett par timmar. Tog bussen till Oxford Circus, för att gå på Nandos vid Tottenham Crt Rd. När vi kom fram såg vi till vår förtvivlan att de var stängt! Men vi hittade snabbt ett annat Nandos i närheten. Super gott som vanligt, men usch vilken dålig service. Vart var managern undrar jag? Var dock bara jag o Selvaggia som märkte av att allt var okontrollerat och oorganiserat. Alla andra satt lugna och fina. Vi kände oss stressade och satt som på nålar. Var nära där ett tag att vi gick fram till personalen, som stundtals var borta, om de behövde hjälp. Det blir lätt så när man går på restaurang när man jobbar i samma bransch.

Eftermiddagen har jag städat och skrubbat varenda liten vrå i min lgh. Nu luktar det gott, både från nytvättad tvätt och nystädat golv. Friskt och fräscht! Otroligt trött är jag med.

Årets match. Vilken match. Vilket spel. Vilka mål. Vilken känsla. Evening Standard har idag tre krönikor om Arsenals seger över Barca. Tre av de bästa fotbolls krönikor jag någonsin läst. Och det säger jag inte för att jag är ett stolt Arsenal fan, och inte heller för att laget kommer från London, England där jag bor. Utan för att det är skickliga skribenter, med ett sinne för fotboll.

I tidningen finns det också en spalt om hur man kan spendera så mycket som £50m på en enda fotbollsspelare, när det finns lag som med hjälp av councilbiddrag bygger en ny arena för £14m. Som tur är finns det i alla fall några personer här i England som vet hur man ska handskas med pengar - dom som sätt priset på biljetterna till OS 2012. Tanken är att eftersom det är alldeles för många som sparar, sparar och åter sparar pengar i all evighet för att få råd med en liten biljett till ett stort evenemang har dom satt låga priser. För endast £50 den 4 augusti 2012 får du biljetter till 13 stora friidrotts händelser, inklusive herrarnas final på 100m. Jag vet i alla fall vad jag skulle lägga mina pengar på.. ja inte är det £50m för Torres som knappt minns hur man spelar fotboll längre, och som inte heller passar i blått. Vem säger nej till att se Usain Bolt göra sitt livs lopp under OS i London 2012 för £50?

11 grader ute. Mulet och regn. Men det är väl så det ska vara i England.
Blir trött på folk och deras lögner, att de tror att ingen vet vad de sysslar med, att de tror att ingen bryr sig. Nu har jag fått nog. Ska bege mig till ishallen för att åka av mig all min ilska. Efter det beger jag mig till Battersea o Zeinab. Tack Gud för kompetenta människor!

När jag bodde i Bromley-By-Bow med Aliette och Sarah gjorde Aliette en gång ett kollage på världens snyggaste Jude Law. Han fick bo på vår vägg i matvrån. Där satt han med oss varje morgon när vi åt frukost och varje kväll vi åt kvällsmat. Idag var Mr. Law på 115 Marylebone High Street. För den som inte redan visste det är 115 Marylebone High Street min arbetsplats, ett ställe där jag befinner mig fem dagar i veckan, men inte idag. För idag var jag ledig, och då bestämde sig Jude Law för att gå dit. Merde! Jag gråter krokodiltårar.

Fick ett sms av Zeinab när jag satt på bussen på väg till Lee Valley Ice Center för att inviga mina ny skridskor. Hade ett leende på läpparna hela vägen, hela vägen tills jag fick det dära smset som löd - "Jude Law is in the shop. x", det var allt som behövdes för att rubba mitt fina humör. Men när jag sedan stått på isen i en kvart var den dära avundsjukan som bortblåst. Till en början var det jag, fyra hockey killar, två kärlekspar, tre äldre och en grupp på 20 skolkillar. En efter en började dom droppa av, folk kom och gick. När gruppen på 20 killar (äntligen) drog var det nästan tomt och till slut var jag ensam kvar på isen. Vilken känsla.

Det tog mig 30 min innan jag vågade snurra, ytterliggare 30 min innan jag vågade hoppa. Men så är det alltid med nya skridskor och nya skenor, så faktum att det var två år sedan jag senast stod på ett par skridskor kände jag inte av alls. Har en känsla av att jag kommer att bo där när jag är ledig. Är det fredag snart?

I fredags köpte jag en tidig födelsedagspresent till mig själv.
Imorgon ska jag inviga dom.

Återvänder hem till Åmål en helg + några dagar i mars. Ska bli skönt att byta ut den stressiga London miljön mot lugnet i min hemort.