It was the wicked and wild wind blew down the doors to let me in

Jag blir nästan tårögd av att titta på detta, hade en lite jobbig kväll igår, men se detta gjorde det lite jobbigare en stund för att bli mycket bättre sen...

För jag saknar livet i London vi alla levde tillsammans, men jag vet också att vart men än är och vad man än gör så finns det något så starkt mellan oss att man aldrig är ensam... Man behöver inte ens prata man bara känner det....

Och det finns ingen bättre beskrivning på vår oslagbara trio än wicked and wild :)