som en blixt från en klar himmel

Efter snart två år utan lediga helger bryr jag mig knappast när mina lediga dagar infaller under veckan, så länge de ligger efter varandra. Men nu måste jag erkänna att söndag-måndag har blivit min favorit. Alldeles perfekt!

Avslutade förra veckan med en tjejkväll med Tina. Började med att vi gick på bio - The King's Speech. Det var verkligen min cup of tea; min typ av film, bra skådespelare, fina kläder och precis det som intresserar mig, kungligheter. Har alltid haft och kommer alltid att ha en svag punkt för kungligheter i mitt hjärta. Inte så många som vet om det, men en del av er vet. Filmen förtjänar utan tvekan alla priser den fått, och alla nomineringar inför den kommande Oscarsgalan.


Efter filmen gick vi till en italiensk restaurang precis vid Leicester Square. Vi pratade om allt möjligt, men som vanligt mellan mig och Tina handlade det mest om män och vår stora besvikelse att vår italienske servitör hade vigselring. Kvällen avslutades på en pub precis vid tubestationen.


Hittade den här mysiga hörnan inne på puben medan jag stod och väntade på Tina innan vi skulle gå och hon var på toa. Kunde inte låta bli att ta kort.

Här har vi två underbaringar.
(vänster) En svart pingla jag förälskade mig första gången jag såg den. Tycker den är så fin att jag knappt vågar använda den. Men om två veckor på företags festen ska jag ha den.
(höger) Från H&Ms kollektion från förra året. Fick inte så många tillfällen förra sommaren att använda den. Nu längtar jag till sommaren 2011. Då ska jag bo i den.

Walcott, Nasri och Song.

Hade en fantastisk kväll på Emirates igår. Underbart att se båda lagen bjuda på fin fotboll, även om Arsenal dominerade. Stämningen var fantastisk, till en början av andra halvlek en aning spänd, men när Bendtner nätade släppte allt! Tre fantastiskt fina mål bjöds vi på och idag är man mer stolt än vanligt som Gooner.

Har gått och lagt mig innan klockan 22.30 tre dagar i rad, och aldrig mått bättre. Men idag bröts trenden!
Precis vid stängnings dags, 20.00, kom två killar in på jobbet. En som skulle fixa kaklet bakom bread slicern, och en som skulle byta ut trasiga spotlights. Okej tänkte jag, inte alls så farligt.

20.50 var de fortfarande inte klara.

Jag gav Yann £5 så han kunde gå till våra grannar Tesco Extra och köpa öl medans vi väntade. 22.30 var klockan när vi lämnade jobbet, ett X-antal öl var i magen. Två gånger hade jag gått på toa innan vi lämnade för att undvika att knipa igen på tuben. Innan vi ens satt oss på tuben behövde vi båda gå på toa, endast 7 minuter gång väg.

Nio stationer hem. Femte stationen St. Pauls var vi tvugna att gå av på. Båda för att kissa bakom ett hörn eller i en gränd precis vid St. Pauls Cathedral. 23.47 var klockan när jag kom hem.

Just det ja - jag öppnar imorn, klockan är ställd på 04.45, jag hade planerat en tidig kväll hemma och jag måste kissa igen.

Det blev ingen tripp till Brick Lane idag heller, även om det var dit jag var på väg när jag gick ut genom dörren vid lunchtid idag. Tog tåget från Maryland dirket till Liverpool Street, slapp tunnelbana, trängsel och allt vad det innebär. Mitt mål var Brick Lane, delen av Brick Lane som består av Vintage och Secondhand. Men jag kom aldrig så långt. Istället fastnade jag på den kända marknaden Spitalfields Market.

Vanligtvis är marknaden som störst på söndagar, men även en torsdag som denna fanns det mycket att se. En del av marknaden var som gjord för mig. Gamla krigsuniformer med medaljer och allt. Porslin, gamla fina ringar och  broscher som jag lika gärna skulle kunna finna hemma hos mormor. Mormors garderob, smyckeskrin och skåp som jag rensat ett antal gånger.

Helt otroligt, underbart, vackert att man kan finna denna marknad så fint gömd och belägen i mitten av The City of London. Så långt från all stress, men ändå så nära. Och det är inte bara antikviteter du hittar vid marknaden, utan även mat från olika kulturer. Själv valde jag att äta inne en dag som denna. Leon blev för mig ett självklart val. Idag blev det maroccanska köttbullar med humus och bröd. Smaskens! Som sällskap vid bordet bredvid hade jag en pratglad tjej i 28-års ålder. Hon var också svensk visade det sig, från Helsingborg i Skåneland.

Bilden ovan är på en av gränderna jag passerade på väg från Liverpool St till Spitalfields.

Har aldrig förr lagt upp en Dagens. Har alltid undrat vad det är för mening med det?
Har heller aldrig förr tagit kort på mig själv i en spegel.
Vet inte vad det var som motiverade mig till att göra det just idag, men här har ni det i alla fall. Kanske var det tanken på att jag håller på att fräscha upp bloggen lite, och ville dela med mig av min outfit och min lortiga spegel?

Har inte haft sömnproblem på flera flera år. Men nu den senaste veckan har jag sovit otroligt dåligt. Att arbeta tre veckor med endast stängningsshift vänder man lite upp och ner på dygnet, stannar uppe långt efter midnatt och sover till tio varje dag. Har sagt till mig själv att detta måste jag ändra på, jag vet själv hur min kropp mår utav att göra såhär. Men att ställa dygnet till rätta är lättare sagt än gjort. Igår gick jag och la mig 22.30, men jag låg och vände o vred på mig långt efter klockan passerat 02.00. Jag längtar till den dag då jag har ställt allt till rätta igen, och om jag fortsätter att gå och lägga mig runt 22.00 varje dag så borde det snart funka. Jag håller alla tummar och tår jag har.

En dag fylld av nästan ingenting. Imorgon ska det hända mer. Då ska jag in till Central London.
Hade egentligen planerat in en tripp till Brick Lane med kameran, men jag orkade inte gå upp tidigt. Istället sov jag länge för att i eftermiddags gå på en jätte promenad med kameran i mina kvarter. På vägen hem stannade till på ett supermysigt café lite längre ner på gatan som jag tänkt besöka tidigare men aldrig gjort.

Någon dag ska jag också ta mig tid att besöka det 25:e PAUL som öppnade i Islington i måndags. Men först ska jag viga resten av kvällen åt James Blunt, Mikael Blomqvist och Lisbeth Salander - jag är fast. Är du stolt nu Sarah? Och mamma, du borde läsa dom du med.

Regnet står som spön i backen utanför mitt fönster. Jag sitter i min säng, uppkrupen under en filt, äter toast och dricker te. Livet är allt bra underbart!

Första dagen på jobbet med Meriem på semester i Paris gick utmärkt. Alldeles för lite kunder dock, men det är inte mycket man kan göra åt alla dagar. Speciellt när det börjar dra sig mot tider då folk har ont om pengar. Hela gatan var tom på folk, och så var även Oxford St fick vi rycktas om.

Har tagit reda på vem som anmälde mig till barista tävlingen - Meriem. Men det var endast för att Alex ville ha med någon från Marylebone, hon sa mitt namn men samtidigt att det var troligt att jag inte skulle ställa upp. Så imorgon blir det att skicka iväg ett litet mejl för att avsäga mig platsen. Tack men nej tack!

I fredags när jag var ledig brände jag pengar på James Blunts nya album, Some kind of trouble. Det går bara att beskriva med underbart! Har tyckt om alla hans album, och jag tvivlade inte på att jag skulle känna såhär för detta heller. Jag har också, 300 år efter alla andra, börjat läsa Steig Larsson böckerna. Tyvärr, skulle jag vilja säga, läser jag dem på engelska. Har inga som helst problem med språket, snarare tvärt om, men det vore kul att läsa dom på orginalspråket svenska. Men hur lätt är det att få tag på böcker på svenska i England? Inte det lättaste.

Imorn är det ny arbetsdag och ny vecka, jag är taggad till tusen!

På onsdag ska jag och kameran sitta ihop.
Behöver nya bilder att leka med. Kanske blir det en tripp till Brick Lane? 

En mus i duschen. En mus bakom kylen på jobbet. Det är möss överallt där jag är idag!
Var också första dagen tillbaka på jobbet efter två dagars ledighet. Kändes lite ringrostigt faktsikt till en början. Men det kom jag snabbt över. Dessutom är det lördag, och lördag betyder busy, busy, busy. Men busy är mysigt när allt går bra, det är organiserat och alla är glada, så jag klagar inte. Får en sådan energikick av känslan att man bara håvar in pengar.

Såg på mejlen på jobbet att medans jag varit ledig har någon tagit sig friheten att anmäla mig till vår årliga barista tävling. Mig?! I en tävling om att göra kaffe. Aldrig! Visserligen har jag inget emot att ställa upp, men tanken på att någon anmälde mig utan att fråga först gör mig rasande. Imorn ska jag allt ta reda på vem den skyldiga är, och samtidigt säga att jag vägrar ställa upp. Jag lämnar WO! Bara tanken på att göra kaffe framför en dommarpanel får mig att koka av ilska. Nu kanske jag överdriver lite till en viss del, men nej. Aldrig!

Har också fått otroligt fin respons på mitt tidigare inlägg. Det värmer i mitt hjärta att läsa att det värmer hos er att jag mår bra. Hoppas ni mår minst lika bra, om inte bättre och är lika glada över era livsval.

Ibland undrar jag. När jag har gott om tid, inget att göra rinner tankarna iväg. Ofta alldeles för mycket för mitt eget bästa. Jag undrar varför jag gjorde som jag gjorde. Varför jag bara lämnade alltihop. Varför lämnade jag mitt trygga hem. Min trygghet i Åmål. Med vänner jag älskade, och fortfarande älskar. Jag undrar vad det är som får folk att göra så som jag gjorde. Vad är det som får folk att flytta flera hundratals mil från familj och vänner? Och inte bara till en annan stad där man inte känner en enda levande varelse, utan också till ett annat land.

Trots att det är en händelse jag själv utfört. Ett val jag själv tagit, kan jag inte finna svaret på frågorna. Alla i min närhet visste när jag kom tillbaka från en resa till London 2006 att jag var fast, hopplöst förälskad i den brittiska huvudstaden. I mitt huvud började drömmar att bildas. Drömmar om att en gång få vandra på gatorna, med nycklar i handen till mitt alldeles egna hem efter en lång och tung arbetsdag. Öppna dörren till värmen och stänga ute kylan o mörkret. Länge tvivlade jag på att min dröm någonsin skulle slå in. Hur skulle jag, rädda Rebecca från Åmål i Dalsland, Sverige kunna klara sig själv i London, Storbritannien? Jag tvivlade på mig själv, på min kapacitet.

Det skulle dröja tre år innan min dröm slog in. Fyra och ett halvt innan jag själv insett att min dröm slagit in. I mars 2011 har jag bott i London i två år. På dessa två år har det hänt mer i mitt liv än under de första 19 åren jag bodde hemma. Ibland har jag fortfarande svårt att förstå att jag lever och jobbar i London, England. Att jag byggt mig ett liv här. Jag har till och med min egen lägenhet. En lägenhet där jag kan stänga ute mörkret och kylan de där kvällarna jag kommer hem från jobbet.

Det finns stunder då jag varit så, så, så nära att flytta tillbaka till Sverige. Det finns dagar då jag längtar så otroligt mycket efter att bo i Sverige. Att vara tillbaka hos mina svenska vänner. Men samtidigt vet jag att ingenting är som det var innan jag flyttade. Jag är inte heller den jag var innan jag flyttade. Jag har nu hittat mig själv, jag vet vem jag är på riktigt. En av mina närmsta vänner Sarah sa till mig en gång när hon också bodde i London, strax innan hon flyttade hem igen att jag aldrig kommer att lämna London, och om jag så skulle göra det skulle det inte dröja många månader innan jag var tillbaka igen - mitt svar kom snabbt och var för mig då självklart; klart jag kommer lämna London så småning om. Men nu, för varje dag som går inser jag hur mycket sanning det ligger i det hon sa. Jag hade inte insett det då, men det börjar klarna för mig.

Det är mest när jag sitter på tunnelbanan till eller från jobbet som det slår mig att jag är i London. Jag är i London, staden jag drömde om för fem år sedan. Varför i hela friden skulle jag någon dag lämna det här?

Jag har lämnat allt en gång förut, så jag skulle kunna göra det igen. När jag tidigare idag vandrade gata upp och gata ner i Leytonstone slog det mig återigen hur otroligt förälskad jag är i denna stad, hur otroligt lugn jag är i all stress, hur bra jag mår av att vara här. Jag insåg att det är det som är svaret på frågorna hur jag kunde lämna allt. Jag flyttade 1162,35km hemifrån och fann mig själv. Jag insåg att dom där £101 jag spenderade på en taxi från Stansted till Chelsea den 1 mars 2009 var det bästa pengarna jag någonsin spenderat. Jag lämnade allt, och jag ångrar det inte en sekund.

Gårdagens fjasko mot Ipswichtown är redan glömt. Nu blickar jag framåt.
Framåt mot ett 2011 som kommer att blir awesome. Ett 2011 där jag kommer att:

• gå på fotboll, returmötet mellan Arsenal - Ipswich, semi Carling Cup @ Emirates, London 25 januari med Yann, Joel och Eric.
• gå på Phantom of the Opera, och uppföljaren Love Never Dies, med Zeinab och hennes svåger Max.
• gå klart min Manager utbildning.
• spara, spara spaaaara massa pengar så att jag kan hälsa på Sarah i Sydney.
• se Zeinab gifta sig för andra gången
• se Jenny gifta sig, förhoppningsvis iår. Enligt traditionen ska det bli iår, samt se mina bröder ta studenten.

Inget mer är planerat. Inte ens en flytt till Sverige. Eller Frankrike. Eller någon annanstans heller för den delen.

Besökte Paris var en av alla fina saker jag gjorde under 2010.
En annan sak som hände var att min BlackBerry blev stulen. Det var inte fint.
Jag kommer få en ny på försäkringen. Men inte förns i mars. MARS!

Som jag skrev igår har blogglusten försvunnit lite. Men min vän Viktor hemma i Åmål kommenterade mitt senaste inlägg med otroligt varma och fina ord att min blogglust nästan kommit tillbaka. Tack Viktor!

Med handen på hjärtat erkänner jag att jag blivit väldigt dålig på att blogga. Tror nästan att jag tappat lusten lite. Till mitt försvar har jag varit väldigt upptagen de senaste veckorna. Året 2010 är slut, och jag kan inte hjälpa att undra vart det tog vägen.

Generellt sett är 2010 året jag vill glömma. Mycket hände. Första halvan av året mådde jag sämre än någonsin. Något som inte får hända hände och London var det sista stället på jorden jag ville vara på. Men så en dag i juni ändrades allt. Efter det gick allt i raketfart och nu står jag här. 2011 är framme och jag är starkare än någonsin.

Julen 2010 firades på ett mycket annorlunda sätt. Och aldrig mer igen vill jag fira jul i ett annat land än Sverige. För mig handlar julen om traditioner. 2010 fattades allt, utom min familj. Det fanns ingen julkänsla. Ingenting och det var hemskt. Men mest av allt saknade jag mormors julmat. 24 december 2010 för mig bestod av jobb, jobb och åter jobb. Inget besök till farmors grav på förmiddagen, ingen Kalle Anka och hans vänner, inget mysigt hus med tända ljus, juldekorationer, adventsljusstakar i varje fönster där man känner värmen såfort man öppnar ytterdörren. Aldrig förr har jag saknat mormor & morfar, farfar & Ann-Britt så mycket som jag gjorde den dagen.

Självklart borde jag inte klaga. Det finns folk som har det betydligt värre. Som år efter år sitter alldeles ensamna på jul. Men det kändes bara så konstigt och annolunda, att inte göra det jag är van att göra. Men jag fick i alla fall fira med mina föräldrar och mina bröder. Det var den bästa julklappen jag kunde få. Min mamma sa att det enda som spelade roll var att vi alla fem fick vara tsm, hon struntade i maten. Men för mig dög inte det. Jag gjorde mitt bästa för att få ihop ett svenskt julbord. Och lite lyckades jag allt. Vi hade köttbullar o prinskorv, vi hade sill. Men det var väl det. Två dagar innan åkte jag till Ikea för att köpa julmust, men den var slut. Det fick bli pepparkakor istället. Åker man till Ikea i Sverige två dagar innan julafton är man beredd att möta ett folkhav, men här var jag nästan ensam. Så lite folk har jag aldrig sett på ett Ikea, någonsin.

Det nya året firades in på ytterst bästa sätt. Vad mer kan en tjej önska sig än sina tre favorit pojkar från Sverige? Robin, Gustaf och Peter besökte mig från den 29 december till den 2 januari. Det var tre hela underbara dagar jag fick tillsammans med dem. Jag sa till Robin kvällen innan de åkte hem att jag knappt fattat att de var här hos mig. Det var så overkligt, men samtidigt inte.

2011 är året då något stort kommer att ske. Some lifechanging decisions are to be made.

Uppdateringen kommer på onsdag då jag är ledig. Uppdateringen kommer att bli fet, och för hoppningsvis göra Viktor glad.