En tjej som alltid kommer med inspirerande inlagg ar Julia. For inte allt for langesen skrev hon ett inlagg om hur hennes liv ar nu, sett fran sitt eget perspektiv nar hon var 15. Det inlagget fick mig att tanka. Jag ska forsoka mig pa samma sak. Nar jag var 15, dvs for sju ar sedan gick jag pa hogstadiet. Jag fick de tva basta fodelsedagspresenterna jag kunde onska mig - en tv som jag sa lange onskat mig, och att jag dagen efter den stora dagen slog jag personligt rekord pa en konstakninsgtavling. Gjorde mitt livs ak och chockade alla genom att sluta pa andra plats. Jag var den lyckligaste flickan pa jorden!

Jag holl pa att konfirmera mig, men jag trodde inte pa Gud. Jag var liten och osaker, Amal var min trygghet. Trots det gjorde jag en veckas prao pa Stadium i Farsta med min morbrors flickvan.

Da trodde jag aldrig att mitt liv skulle se ut som det gor idag. Inte for en sekund trodde jag att jag skulle overkomma min osakerhet. Bli trygg i mig sjalv och bo i en stad i ett annat land. Men har ar jag. Inte heller trodde jag att jag en dag skulle tro pa Gud, men det gor jag. Jag konfirmerade mig och fann Gud.

Min pojkvan ar fem ar aldre an mig och kommer fran Casablanca, Marocko. Jag kallar honom nord, for att han ar en. Men han ar min nord och jag tycker om honom precis lika mycket for det. Det ar inte latt att kombinera jobb, pojkvan och fritid. Men jag gor mig tid. Jag var, och fortfarande ar den lyckligaste flickan pa jorden - men resan hit var inte latt.