Imorn är det stocktake så nu går jag o sover. Bonne nuit!
Salad, chilli sauce and garlic sauce ma'am?
Jag har fått en ny favorit rätt, och med det ett nytt smeknamn.
KEBAB, så himla underbart, äckligt, salt, söligt, otroligt GOTT!
Det vattnas i munnen när jag skriver detta. Omg. I've got it bad.
Mitt nya smeknamn - Kebab Queen - kommer från Neill o han har lovat att ta mig till Londons bästa kebab restaurang. Tydligen ska den ligga i West Kensington? Något jag har väldigt svårt att se (tro). I gengäld lovade jag att lära honom konståkning. Neill på ett par skridskor. Det är något jag har ännu svårare att se än en kebab restaurang i West Kensington. Men med tanke på min general managers kroppsbyggnad och otroliga faccination för filmer (enligt honom själv har han ovanligt många DVD'er) skulle det ändå inte förvåna mig om Londons bästa salad-chilli sauce-and-garlic sauce restaurang faktickt låg i närheten av hans hem... ?
Sarah - du som både träffat Neill o vet vart West Kensington ligger kan i alla fall skratta åt komiken i det hela! Tur att jag har någon att dela mina torra skämt med, även om du är på andra sidan havet.
KEBAB, så himla underbart, äckligt, salt, söligt, otroligt GOTT!
Det vattnas i munnen när jag skriver detta. Omg. I've got it bad.
Mitt nya smeknamn - Kebab Queen - kommer från Neill o han har lovat att ta mig till Londons bästa kebab restaurang. Tydligen ska den ligga i West Kensington? Något jag har väldigt svårt att se (tro). I gengäld lovade jag att lära honom konståkning. Neill på ett par skridskor. Det är något jag har ännu svårare att se än en kebab restaurang i West Kensington. Men med tanke på min general managers kroppsbyggnad och otroliga faccination för filmer (enligt honom själv har han ovanligt många DVD'er) skulle det ändå inte förvåna mig om Londons bästa salad-chilli sauce-and-garlic sauce restaurang faktickt låg i närheten av hans hem... ?
Sarah - du som både träffat Neill o vet vart West Kensington ligger kan i alla fall skratta åt komiken i det hela! Tur att jag har någon att dela mina torra skämt med, även om du är på andra sidan havet.
Ballerina kex och San Pellegrino
Sitter i min säng, dricker kolsyrat vatten och äter Ballerina kex. Mums!
Idag var första dagen tillbaka på jobbet efter fyra dagar hemma i sängen, och det kändes väl helt ok ändå. Alla var i alla fall jätte glada över att se mig igen och välkomnade mig tillbaka med öppna armar - alla utom Meriem som själv är hemma och är sjuk, av precis samma anledning som gjorde att jag var sängliggande i flera dagar - utmattning och stress.
Min kropp mår ok, men inte mer än så. Kommer ta ett tag innan den är helt återställd. Just därför började Rebecca idag ett nytt projekt, ett projekt som egentligen redan borde ha pågått i 21 år - 24h om dygnet, 7 dagar i veckan. Projekt att ta hand om sig själv. Jag har lånat Gustaf VI Adolf's valspråk "Plikten framför allt" lite grand och gjort om det till "Hälsan framför allt". För mig kommer det att innebära följande:
Idag var första dagen tillbaka på jobbet efter fyra dagar hemma i sängen, och det kändes väl helt ok ändå. Alla var i alla fall jätte glada över att se mig igen och välkomnade mig tillbaka med öppna armar - alla utom Meriem som själv är hemma och är sjuk, av precis samma anledning som gjorde att jag var sängliggande i flera dagar - utmattning och stress.
Min kropp mår ok, men inte mer än så. Kommer ta ett tag innan den är helt återställd. Just därför började Rebecca idag ett nytt projekt, ett projekt som egentligen redan borde ha pågått i 21 år - 24h om dygnet, 7 dagar i veckan. Projekt att ta hand om sig själv. Jag har lånat Gustaf VI Adolf's valspråk "Plikten framför allt" lite grand och gjort om det till "Hälsan framför allt". För mig kommer det att innebära följande:
- INGEN ALKOHOL; otroligt tråkigt jag vet men de kommande veckorna måste jag verkligen hålla mig i skinnet. Annars kommer jag att bli en alkolist som alla andra på mitt jobb. Jag ska bevisa en gång för alla att man kan ha kul utan alkohol - och må betydligt bättre dagen efter.
- Inga alltför sena kvällar, max 00.30. Bättre att gå och lägga sig tidigt, sova hela natten och vakna utvilad vid åtta snåret. Och för dig som är uppmärksam och inser att publiceringstiden under inlägget är efter 00.30 - think again! Tiden är inställd på GMT+1 av ngn anledning, trotts att jag ändrat filtret till att jag är i Storbritannien. Så här är klockan inte ens midnatt än.
- Hoppa ALDRIG över frukost - viktigast av alla punkter!
- Små, regelbundna måltider - dvs inte få och stora.
- Äta mer frukt o grönt - det kan man aldrig få för lite av! Minst en banan till frukost varje dag. Bananer är bra för magen.
- Inte för mkt skräpmat - alltså KEBAB MAX en gång i veckan. Ooo - det kommer att bli svårast att hålla det känner jag det!
- Sov inte bort lediga dagar - gör ngt kul av dem. Ta promenader, en springtur i motionsområdet en bit bort eller utforska mysiga delar av London som hittills varit outforskade (av mig alltså).
- Vid stängningsskift - inte ligga och dra sig i sängen så det enda som hinns med innan jag går utanför dörren är att klä på mig och sminka mig lite hastigt. Istället ta god tid på mig så att jag kan göra allt i lugn och ro
Sanningen, den obekväma sanningen
Igår skrev jag som status på facebook "emetophobia here we go - förkyld och magsjuk på samma gång, hoppas jag kommer ur detta levande!". Vilket inte riktigt är hela sanningen. Förkyld är jag, eller var jag innan jag spydde upp varenda förkylningsbakterie som fanns i min kropp. Men magsjuk är jag dock inte. De flesta av er vet att jag lider av ganska extrem magkatarr och magsår, om ni inte visste det så vet ni det nu.
Så mycket har hänt den senaste tiden, med jobbet, mer party än vanligt (=mer alkohol, ngt som en person med magkatarr borde undvika), hitta lgh etc. Utan att jag ens tänkt på det, eftersom allt varit så bra har jag inte ens ägnat en minsta tanke på att jag faktiskt stressar som en mainiac. Och nu när jag äntligen hittat till ro o kunnat slappna av på riktigt (den sista milstolpen var lgh'en, även om jag inte upplevde det som en) sa min kropp ifrån att den orkar inte mer. I en form av att spy upp allt som verkligen fanns inom mig, inklusive mina förkylningsbakterier, sa min kropp till mig "Rebecca, nu orkar jag inte mer. Ska du fortsätta i det här tempot kommer du att ta död på dig själv". Så jag ljög medvetet på facebook eftersom jag helt enkelt inte orkade skriva sanningen. Men nu vet ni!
Orsaken till att jag vet att det inte är magsjuka, förutom att jag har magkatarr är att jag också lider av emetofobi, vilket är rädsla för att spy. Underligt tänker många, men de som verkligen känner mig vet om min otroliga rädlsa över att befinna mig i samma rum som någon som så lite som mår illa, eller oskyldigt nämner ordet spy. Timman efter jag spytt igårmorse låg jag vaken i sängen o tänkte att det var ju inte så farligt. Men nu är rädslan tillbaka igen, blotta tanken på att den kan hända igen får mig att kallsvettas. Urgh!
Så mycket har hänt den senaste tiden, med jobbet, mer party än vanligt (=mer alkohol, ngt som en person med magkatarr borde undvika), hitta lgh etc. Utan att jag ens tänkt på det, eftersom allt varit så bra har jag inte ens ägnat en minsta tanke på att jag faktiskt stressar som en mainiac. Och nu när jag äntligen hittat till ro o kunnat slappna av på riktigt (den sista milstolpen var lgh'en, även om jag inte upplevde det som en) sa min kropp ifrån att den orkar inte mer. I en form av att spy upp allt som verkligen fanns inom mig, inklusive mina förkylningsbakterier, sa min kropp till mig "Rebecca, nu orkar jag inte mer. Ska du fortsätta i det här tempot kommer du att ta död på dig själv". Så jag ljög medvetet på facebook eftersom jag helt enkelt inte orkade skriva sanningen. Men nu vet ni!
Orsaken till att jag vet att det inte är magsjuka, förutom att jag har magkatarr är att jag också lider av emetofobi, vilket är rädsla för att spy. Underligt tänker många, men de som verkligen känner mig vet om min otroliga rädlsa över att befinna mig i samma rum som någon som så lite som mår illa, eller oskyldigt nämner ordet spy. Timman efter jag spytt igårmorse låg jag vaken i sängen o tänkte att det var ju inte så farligt. Men nu är rädslan tillbaka igen, blotta tanken på att den kan hända igen får mig att kallsvettas. Urgh!
Maria Josephine
Jag har världens bästa vän! Maria heter hon. Hon ringde förut för att förlysa min tillvaro nu när jag är hemma och är sjuk. Det gjorde hon verkligen. Vi pratade oavbrutet i nästan två timmar om allt och inget, och hur mycket jag verkligen saknar att se henne varje dag. På måndag flyttar hon till Skottland - oj vad jag kommer sakna henne!
Money, money, money
...must be funny.
De senaste dagarna har jag spenderat mer pengar än vad jag gjort de senaste två månaderna. Men med två månadslöner nästan helt orörda har jag inte alls dåligt samvete. Pengarna jag spenderat har endast varit behövliga saker till min flytt, och till en vinterjacka nu när hösten och vintern kryper fram.
Just nu är jag dunderförkyld - ett tecken på att jag gick lite för länge i tunna jackor, kanske? Men jag skyller mer på Selvaggia o alla andra på Regent St som också är sjuka.
Dagen idag kommer att spenderas hemma med massor av te, varm mjölk och smörgåsar med kaviar. Kanske att det slinker ner en o annan giffel också. Mmmm svenska godbitar!
De senaste dagarna har jag spenderat mer pengar än vad jag gjort de senaste två månaderna. Men med två månadslöner nästan helt orörda har jag inte alls dåligt samvete. Pengarna jag spenderat har endast varit behövliga saker till min flytt, och till en vinterjacka nu när hösten och vintern kryper fram.
Just nu är jag dunderförkyld - ett tecken på att jag gick lite för länge i tunna jackor, kanske? Men jag skyller mer på Selvaggia o alla andra på Regent St som också är sjuka.
Dagen idag kommer att spenderas hemma med massor av te, varm mjölk och smörgåsar med kaviar. Kanske att det slinker ner en o annan giffel också. Mmmm svenska godbitar!
Före/efter
Välkommen hem till mig!
Jag älskar er!
Joacim, jag och Eric - 2007
Lycklig? Inte lycklig?
Hur vet man egentligen att man är lycklig? Jag avslutade föregående inlägg med att skriva att jag är så lycklig att jag skulle kunna spricka. Detta fick mig att fundera på hur man veta att man är lycklig och jag kände att jag kanske borde förklara mig lite.
För första gången i mitt liv känner jag ett lugn jag aldrig tidigare känt. Jag har arbetskamrater som är underbara till max, som får mig att känna mig bra, som stöttar mig och som talar om för mig att det jag gör för dom är bra. Mina arbetskamrater får mig att älska mitt jobb. Jag har en team member som sa till mig i förra veckan "Rebecca, if I ever get half as good as you are at doing your job I will be happy". Och nu har jag även en ny lgh att lägga till listan. Mitt första riktiga boende alldeles för mig själv. I samma område som min nya lgh ligger fann jag i förra veckan en konståkningsklubb som tar emot gamla "veteraner" som vill prova på team åkning. Kan det bli bättre?
I och med min flytt från Regent Street till Marylebone hände det ngt med mig. Jag vet inte vad, men något. Jag älskar Marylebone, fullkomligt älskar Marylebone! Visst kommer Regent St alltid att ligga mig nära i hjärtat, det var ju där allting började men det är något speciellt med Marylebone. Atmosfären, mysfaktorn är på topp. Innan jag började där berättade dom för mig att teamet inte var så starkt, management teamet behövde förstärkan och att stället tog inte in några pengar. Vissa veckor nådde dom inte ens £20,000. Ett ställe som för några år sedan drog in så mycket som £27,000 i veckan. Så nu var det dags för blyga och mammasjuka (morfarsjuka) Rebecca Engtorp från Åmål, Dalsland, Sverige att visa vad hon gick för!
Nu har jag varit där i snart två månader. Folk har kommit och folk har gått. De senaste veckorna har jag märkt av en enorm förändran vad gäller teamet och dess styrka. Alla vet att "customer comes first" gäller. Alla skrattar, alla ler, alla skämtar. Det är ingen noterbar skilldnad mellan manager, ass. manager, supervisor och team members. Alla gör samma jobb. Vi är ett! Det är som att vi har känt varandra hela livet. Den gemenskapen upplevde jag aldrig på Regent St, där var allt bara uppdelat och alla var negativa. Klagade 24/7.
Det är denna gemenskapen, plus allt annat runtikring som gör mig lycklig. Vi är som en liten familj i Marylebone. Vi spenderar mer tid tillsammans än vad vi gör hemma och alla är superduktiga på att utföra sitt jobb. Alla vet vad dom gör, vilket får mig att le stort. Och vad gäller pengarna - förra veckan tog vi in £24,000 o det säger väl allt? Nu vill jag ju inte påstå att allt är min förtjänst, så ego är jag inte. Inget hade kunnat hända utan oss allihop men det får mig att känna mig stolt när jag tänker på att jag är en del av teamet som "brought the Marylebone spirit back".
För första gången i mitt liv känner jag ett lugn jag aldrig tidigare känt. Jag har arbetskamrater som är underbara till max, som får mig att känna mig bra, som stöttar mig och som talar om för mig att det jag gör för dom är bra. Mina arbetskamrater får mig att älska mitt jobb. Jag har en team member som sa till mig i förra veckan "Rebecca, if I ever get half as good as you are at doing your job I will be happy". Och nu har jag även en ny lgh att lägga till listan. Mitt första riktiga boende alldeles för mig själv. I samma område som min nya lgh ligger fann jag i förra veckan en konståkningsklubb som tar emot gamla "veteraner" som vill prova på team åkning. Kan det bli bättre?
I och med min flytt från Regent Street till Marylebone hände det ngt med mig. Jag vet inte vad, men något. Jag älskar Marylebone, fullkomligt älskar Marylebone! Visst kommer Regent St alltid att ligga mig nära i hjärtat, det var ju där allting började men det är något speciellt med Marylebone. Atmosfären, mysfaktorn är på topp. Innan jag började där berättade dom för mig att teamet inte var så starkt, management teamet behövde förstärkan och att stället tog inte in några pengar. Vissa veckor nådde dom inte ens £20,000. Ett ställe som för några år sedan drog in så mycket som £27,000 i veckan. Så nu var det dags för blyga och mammasjuka (morfarsjuka) Rebecca Engtorp från Åmål, Dalsland, Sverige att visa vad hon gick för!
Nu har jag varit där i snart två månader. Folk har kommit och folk har gått. De senaste veckorna har jag märkt av en enorm förändran vad gäller teamet och dess styrka. Alla vet att "customer comes first" gäller. Alla skrattar, alla ler, alla skämtar. Det är ingen noterbar skilldnad mellan manager, ass. manager, supervisor och team members. Alla gör samma jobb. Vi är ett! Det är som att vi har känt varandra hela livet. Den gemenskapen upplevde jag aldrig på Regent St, där var allt bara uppdelat och alla var negativa. Klagade 24/7.
Det är denna gemenskapen, plus allt annat runtikring som gör mig lycklig. Vi är som en liten familj i Marylebone. Vi spenderar mer tid tillsammans än vad vi gör hemma och alla är superduktiga på att utföra sitt jobb. Alla vet vad dom gör, vilket får mig att le stort. Och vad gäller pengarna - förra veckan tog vi in £24,000 o det säger väl allt? Nu vill jag ju inte påstå att allt är min förtjänst, så ego är jag inte. Inget hade kunnat hända utan oss allihop men det får mig att känna mig stolt när jag tänker på att jag är en del av teamet som "brought the Marylebone spirit back".
Jag flyttade till London i mars 2009. Nu är det oktober 2010.
Det tog mig ett år o sju månader att hitta rätt. Men ack vad det var värt det!
Och vem vet, det kanske finns ytterliggaren en anledning som lägger ett leende på mina läppar? Men det väljer jag att hålla för mig själv en liten stund till.
Det tog mig ett år o sju månader att hitta rätt. Men ack vad det var värt det!
Och vem vet, det kanske finns ytterliggaren en anledning som lägger ett leende på mina läppar? Men det väljer jag att hålla för mig själv en liten stund till.
Maryland, Leytonstone, London
Så var det dags igen - på fredag går flyttlasset. Då blir det fjärde gången sedan ja flyttade till London som jag flyttar. Denna gången blir det ännu några extra km åt öst. Jag vet inte varför men något gör att jag stannar här. Är väl som med allt annat, så fort man vant sig är det svårt att slita sig. Denna gången är det dock en stor skilldnad mot föregående flytter - denna gången kommer jag att bosätta mig helt själv. Det slog mig alldeles nyss att detta kommer att bli första gången jag bor helt ensam. Och jag kan knappt bärga mig. Ska bli så himla skönt att bara va för sig själv! Rebecca vill ha fredag NU!
Var nästan en hel vecka sedan jag bloggade nu. Men så mkt har hänt att jag inte haft tid till det.
Tisdag var jag helt död, nej inte bakfull, DÖD, efter att ha vart ute en hel natt med mina mer än underbara arbetskamrater.
Onsdag jobbade jag 6-21.30, var verkligen inte planerat men eftersom Rebecca gör allt för sin sjuka manager Meriem och sin sjuka ex-manager Selvaggia kunde hon helt enkelt inte bara sluta arbeta sådär. Det var helt enkelt en dag som alla andra där folk ringer o sjukanmäler sig, bara det att denna dagen ringde ALLA och jag var den ENDA som kunde ställa upp och täcka skiften. Som tur är blir jag belönad för det. Konstigt nog när jag slutade arbeta på onsdagen var jag inte alls trött, men när jag väl vaknade på torsdag morgon var det som att jag legat i koma. Jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv! Trots detta gick torsdagen galant, mer än vad jag kan säga om vissa av mina arbetskamrater.. Stackars Clement.
Under fredagen hände inget speciellt, lördag blev det puben med Yann, Rokya, M'hamed, Tina, Tanja och en kompis till Tanja vid ett konstigt tyskt namn jag ej minns, konstigt jag som annars är så bra på namn. Och till slut söndag - igår blev det Nandos med team Regent Street. Just nu är jag så lycklig att jag skulle kunna spricka!
Var nästan en hel vecka sedan jag bloggade nu. Men så mkt har hänt att jag inte haft tid till det.
Tisdag var jag helt död, nej inte bakfull, DÖD, efter att ha vart ute en hel natt med mina mer än underbara arbetskamrater.
Onsdag jobbade jag 6-21.30, var verkligen inte planerat men eftersom Rebecca gör allt för sin sjuka manager Meriem och sin sjuka ex-manager Selvaggia kunde hon helt enkelt inte bara sluta arbeta sådär. Det var helt enkelt en dag som alla andra där folk ringer o sjukanmäler sig, bara det att denna dagen ringde ALLA och jag var den ENDA som kunde ställa upp och täcka skiften. Som tur är blir jag belönad för det. Konstigt nog när jag slutade arbeta på onsdagen var jag inte alls trött, men när jag väl vaknade på torsdag morgon var det som att jag legat i koma. Jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv! Trots detta gick torsdagen galant, mer än vad jag kan säga om vissa av mina arbetskamrater.. Stackars Clement.
Under fredagen hände inget speciellt, lördag blev det puben med Yann, Rokya, M'hamed, Tina, Tanja och en kompis till Tanja vid ett konstigt tyskt namn jag ej minns, konstigt jag som annars är så bra på namn. Och till slut söndag - igår blev det Nandos med team Regent Street. Just nu är jag så lycklig att jag skulle kunna spricka!
Marvelous Marylebone
Your beauty is in your intellegence
De orden kom från min kollega Clement och det är nog den vackraste komplimangen ja någonsin fått.
Thursday, just a normal thursday
Yesterday we were asked to run hourly sales reports for the days running up to and after Christmas, to see how much money we made every hour. Which to me, made sence. But when we today were told that the reports where to see which shops thats gonna be open on the 25th of December I nearly had a heart attack. 25th of December. 25TH OF FUCKING DECEMBER! The one and only day of the year when everything in London is closed. No tube, no busses, no taxi, no nothing. Nada sip. NOTHING! Not even Tesco is open! How am I gonna be able to get to work. And more important - who, I mean WHO is gonna stop by the shops?!
If yesterday was April fools day, I don't know what today was.
If yesterday was April fools day, I don't know what today was.
October fools day
I know that most of you doesn't even have a hunch of a clue of who all this people I'm gonna write about are, but please try and lets just say that you know who they are. If only for today!
Todays been one hectic day. The phone have rung at least ten times more than usual, I have run up and down, down and up. It feels like I have been everywhere. Everywhere at the same time.
Today, the 6th of October 2010, was a big day for Paul UK. Today we opened our 23rd shop in London on Baker Street, just a few blocks away from us in Marylebone. And of course the majority of all the calls this morning where from them. In the beggining we helped them with plessure, but after a while it just became annyoing. It sounded like they didn't have anything prepared for today, at all. The last straw was when they asked for baking trays and a metal spatula!
I woke up this morning with the rain tapping on my window, and the rain continued the whole morning and didn't stop until way past 9 o'clock. Just because of the rain we had a very quite morning. Not that I am complaining, because the last couple of days have been waaaay more busy than usual. We had time to do both general and deep cleaning, but as soon as the rain stopped - the people started to come. One by one... and soon we were all running our asses of! Finally at 12 with all the people for the day on the floor I had time to sit down, take something to eat and just relax. But my quite time alone was short lived when M'hamed came running to me with the phone - "Sorry to ruin your break but I have a lady on the phone who is asking for the person in charge.", the way he was speaking made me concerned and I remember thinking "who is this upset customer that want to complain?". But it was no customer, on the other end of the phone was Esther N waiting for me. Esther is our OM, Operation Manager. She wanted to tell me that James together with Francis Holder just left Acton and is on their way to Covent Garden for the moment, and you are next. One of the benefits of working in a bigger shop, or more precise one of the flagship stores with a resturant. Covent Garden and Marylebone always gets all the attention when some important people are in town. And what a nerv-breaker it is!
In the middle of lunchtime, with a floor busier than usual I didn't even have time to give it a second thought. I hade to make sure everything else was perfect, spotless perfect. This was way worse than any audit, ever! As soon as I hung up the phone with Esther it didn't even take 30 secounds until Meriem called to tell me exact the same thing. Half an hour later she called again - Listen Rebecca I am sorry to tell you this but Food Alert are in Regent Street and you are next. Had I missed something? Anyone forgot to tell me it's April fools day?! Francis Holder and Food Alert on the same day, your worst living nightmare ever.
After this everything suprisingly run very smoothly. Except for the fact that Neill called one million times just to ask if James and Francis been to the shop yet, and to promise me to call as soon as Food Alert left Regent St.
One last call from Neill - Food Alert will be finishing of here within half an hour so he will be with you wihtin the hour. Ok, one time frame to go after. Half an hour later I got a call from Esther O, our HR Director saying that James and Francis just left Covent Grdn and will be with us in aproximatly half an hour. OK screw your worse nightmare - Francis Holder and Food Alert will arrive to the shop around the same time. That is way worse than your worst living nightmare.
In the end everything turned out well. Food Alert did not turn up. I suspect Neill got something to do with that. Talked them in to come tomorrow instead just because of our French visitor, or something like that.
After I finished, me and M'hamed took a quick trip to Baker Street just to check it out. It is really nice. But what a pain in the ass it must be to clean at night! When we saw our French friend enter that shop, we went back to Marylebone. There I had a quick tea with the smoking gentlemen Neill and Clement. Suddenly Sandra, a girl I met while doing trainer skills turned up to pick up some things for Baker Street, she needed some help to carry it so I gladly offered my help and we spent a nice walk to Baker Street doing some catching up. When I left Sandra at Baker Street I could't help but feel damn proud of myself. I don't know why. But I just couldn't help it.
Todays been one hectic day. The phone have rung at least ten times more than usual, I have run up and down, down and up. It feels like I have been everywhere. Everywhere at the same time.
Today, the 6th of October 2010, was a big day for Paul UK. Today we opened our 23rd shop in London on Baker Street, just a few blocks away from us in Marylebone. And of course the majority of all the calls this morning where from them. In the beggining we helped them with plessure, but after a while it just became annyoing. It sounded like they didn't have anything prepared for today, at all. The last straw was when they asked for baking trays and a metal spatula!
I woke up this morning with the rain tapping on my window, and the rain continued the whole morning and didn't stop until way past 9 o'clock. Just because of the rain we had a very quite morning. Not that I am complaining, because the last couple of days have been waaaay more busy than usual. We had time to do both general and deep cleaning, but as soon as the rain stopped - the people started to come. One by one... and soon we were all running our asses of! Finally at 12 with all the people for the day on the floor I had time to sit down, take something to eat and just relax. But my quite time alone was short lived when M'hamed came running to me with the phone - "Sorry to ruin your break but I have a lady on the phone who is asking for the person in charge.", the way he was speaking made me concerned and I remember thinking "who is this upset customer that want to complain?". But it was no customer, on the other end of the phone was Esther N waiting for me. Esther is our OM, Operation Manager. She wanted to tell me that James together with Francis Holder just left Acton and is on their way to Covent Garden for the moment, and you are next. One of the benefits of working in a bigger shop, or more precise one of the flagship stores with a resturant. Covent Garden and Marylebone always gets all the attention when some important people are in town. And what a nerv-breaker it is!
In the middle of lunchtime, with a floor busier than usual I didn't even have time to give it a second thought. I hade to make sure everything else was perfect, spotless perfect. This was way worse than any audit, ever! As soon as I hung up the phone with Esther it didn't even take 30 secounds until Meriem called to tell me exact the same thing. Half an hour later she called again - Listen Rebecca I am sorry to tell you this but Food Alert are in Regent Street and you are next. Had I missed something? Anyone forgot to tell me it's April fools day?! Francis Holder and Food Alert on the same day, your worst living nightmare ever.
After this everything suprisingly run very smoothly. Except for the fact that Neill called one million times just to ask if James and Francis been to the shop yet, and to promise me to call as soon as Food Alert left Regent St.
One last call from Neill - Food Alert will be finishing of here within half an hour so he will be with you wihtin the hour. Ok, one time frame to go after. Half an hour later I got a call from Esther O, our HR Director saying that James and Francis just left Covent Grdn and will be with us in aproximatly half an hour. OK screw your worse nightmare - Francis Holder and Food Alert will arrive to the shop around the same time. That is way worse than your worst living nightmare.
In the end everything turned out well. Food Alert did not turn up. I suspect Neill got something to do with that. Talked them in to come tomorrow instead just because of our French visitor, or something like that.
After I finished, me and M'hamed took a quick trip to Baker Street just to check it out. It is really nice. But what a pain in the ass it must be to clean at night! When we saw our French friend enter that shop, we went back to Marylebone. There I had a quick tea with the smoking gentlemen Neill and Clement. Suddenly Sandra, a girl I met while doing trainer skills turned up to pick up some things for Baker Street, she needed some help to carry it so I gladly offered my help and we spent a nice walk to Baker Street doing some catching up. When I left Sandra at Baker Street I could't help but feel damn proud of myself. I don't know why. But I just couldn't help it.
The City of Love
© Rebecca EngtorpGood morning London.
Outside it's 14 degres Celcius and the rain have stopped falling, at least for the moment.
Today is a new day, a new day of tube strike. That means I'm probably just gonna stay at home the whole day. Maybe I'll take a short walk with my camera and catch my surroundings.
Sarah said she wanted an update, but I'm not sure what to write about. It's not really me to just write "Today I worked from 6-15. After that I went shopping and then I had a coffee at Starbucks". No I want some more substance in what I write. I want it to be thought through. That's why sometimes it takes a while between my posts.
As you have realised I'm writing in English, and with that I'm gonna continue. Somehow it's easier, and it's just as good for you as it's for me. But if there is something that you don't understand or something that you're wondering about, just give me shout!
Oh and btw - when did facebook become so unbelieveble boring?!
Today is a new day, a new day of tube strike. That means I'm probably just gonna stay at home the whole day. Maybe I'll take a short walk with my camera and catch my surroundings.
Sarah said she wanted an update, but I'm not sure what to write about. It's not really me to just write "Today I worked from 6-15. After that I went shopping and then I had a coffee at Starbucks". No I want some more substance in what I write. I want it to be thought through. That's why sometimes it takes a while between my posts.
As you have realised I'm writing in English, and with that I'm gonna continue. Somehow it's easier, and it's just as good for you as it's for me. But if there is something that you don't understand or something that you're wondering about, just give me shout!
Oh and btw - when did facebook become so unbelieveble boring?!
Nu är vi lika gamla igen, I wish you the worlds biggest congrats.
One month later - back where it all started more than 18 months ago.
30 september. Det betyder sista dagen i månaden september, och med det inventering. Min dag började 04.30 imorse då klockan ringde. Klockan 23.00 klev jag av tuben hemma i Bromely-By-Bow igen. Trött som ett as!
Egentligen skulle jag ha hjälpt Meriem med vår egen inventering i Marylebone, en hjälp hon verkligen behövde. Men eftersom Selvaggia på Regent St är på bröllop i Italien och hennes supervisor inte är erfaren nog fanns det ingen som gjorde inventeringen där, så jag fick rycka in lite som en räddare i nöden. Neills ord är lag.. eller ngt.
När jag satt där nere på kontoret i affären jag kan så väl, like the back of my hand, hörde jag min BB dura till bredvid mig. Jag får syn på ett sms av Jenny (!). Hon var i London på mellanladning på väg hem från Grekland och skulle stanna här över natten. Tre timmar senare, när alla hundratals räknade produkter var entrade, och ytterliggare alla dryga tvåhundra zero "0" också entrade kunde jag äntligen plocka ihop mitt pick och pack och säga hej då till en 11 timmars lång arbetsdag.
Efter att ha gått en snabb sväng bort till Marylebone, sagt hej till mina underbara arbetskollegor, dumpat mina arbetskläder, drivit lite med min areachef som samtidigt gav mig ett stort TACK för att ha gjort Regent St's inventering ringde jag Jenny för att bestämma en mötesplats. Vi möttes upp vid H&M vid Oxford Circus, tog en snabb fika på ett fik runt hörnet, mötte upp Jennys pojkvän som visade sig vara på puben precis bredvid. Undra om det är någon mening med att han heter Paul? Hursomhelst, där satt vi en stund och bara allmänt pratade, hade trevligt, skrattade och drack lite alkohol. Efter en stund anslöt också Pauls bror. Vi gick vidare mot nästa pub, grabbarna tog varsinn öl, och när den var slut gick vi till en mysig italiensk restaurang vid Leicester Sq där vi avnjöt en två rätters middag. Åh vad jag älskar spontana kvällar, speciellt efter en lång arbetsdag som denna!
