som en blixt från en klar himmel

29 november 2010. Det är måndag, tuben har sin måntliga endags strejk, jag dricker alldeles för mycket te, äter hela tiden och här ovan ser ni utsikten från mitt fönster. Jag har semester! Imorn åker jag till Jenny o Paul i Grimsby. 6h10min bussresa. Som tur är finns Coldplay, en god bok, BBM o en kär vän. Är tillbaka i London på fredag.

 

Igår var det första advent och den första snön föll i London. Tyvärr var den var lika snabbt borta igen. Men för stunden var det magiskt att sitta inne på puben med Tina o Tanja efter en helt övernaturligt busy helg på jobbet och se de vita små flingorna falla ner mot marken i gatljusets sken.

Förra torsdagen träffade jag min bästa barndoms Anna och hennes mamma Lena när de var på besök i London. Vi shoppade i Camden Market, strosade omkring, åt på Nandos och frös i regnet.
Jag vet att rubriken på detta inlägget är lite mysko men det är gammalt och internt.

Idag har varit en sådan dag då jag tänkt på alla nära och kära hemma lite mer än vanligt. Självklart saknar man alla hela tiden, vissa dagar hinner man inte tänka på det för man har fullt upp med annat. Andra dagar, som idag, tänker man på dem extra mycket. Dessa tankar och saknader fick mig att tänka på allt jag gjort i mitt liv, vad jag åstadkommit. Jag har kommit fram till mycket, men en sak är säker - jag ångrar ingenting. Beslutet jag tog när jag packade ner mitt liv i en resväska, lämnade mina vänner hemma och åkte till London var det bästa beslut jag någonsin tagit. Nu menar jag inte att det bästa jag någonsin gjort var att åka ifrån mina vänner och bara skita i dom, verkligen inte. Men att följa mina drömmar och bosätta mig i mina drömmars stad är dock det bästa jag någonsin gjort. Följa sina drömmar, det är något jag uppmanar alla till att göra.

Jag föddes som Anna Rebecca Engtorp den 12 mars 1989. Mina föräldrar var inte gifta vid den tiden så på mitt födelseattest misstänker jag att det först stod Anna Rebecca Berggren. Ett efternamn som jag vid åtskilliga tillfällen har frågat mina föräldrar varför dom inte antog när dom gifte sig. Min mamma kommer att skratta såååå när hon läser detta och samtidigt tänka "hon är verkligen morfars flicka". Och det finns inget som stämmer mer. Morfar är min bästa vän, har alltid varit och kommer alltid att vara. Det finns ingen som honom och mitt hjärta brister när jag tänker på att han aldrig kommer att sätta sin fot i London och se för sig själv det liv jag byggt upp här.

När jag var 3 år, 1 månad och 15 dagar, den 27 april 1992, blev jag storasyster för första, andra och enda gången. Hur går det ihop tänker ni nu? Svaret är mycket enkelt. I mammas mage låg mina bröder, Claes Joacim o Eric Michael, tvillingpojkar födda med 5 minuters mellanrum. Vi har skrattat och vi har gråtit tillsammans, många tårar har fällts men det hindrar mig inte från att älska dem mer och mer för varje dag som går. Trotts att det är tusentals mil mellan oss.

När jag var 7 år började jag skolan precis som alla andra barn. Vid 9 års ålder började jag åka konståkning i grannstaden Säffle. Jag har alltid älskat att åka skridskor och jag hade tidigare varit med i skridskoskolan i Åmål, men eftersom verksamheten där endast innehåller ishockey blev det ingen fortsatt karriär i min hemort. Istället blev det åtskilliga bilturer fram och tillbaka till Säffle minst tre gånger i veckan. Detta bilfarande fortsatte i 11 år. Min sista träning var tre dagar innan jag flyttade till London. Att lämna ishallen den torsdagen i februari förra året var en av de svåraste sakerna jag gjort i hela mitt liv.

Vid 15 efter att jag konfirmerats började jag att gå i kyrkan. Jag började vara med som ungdomsledare i Confirmed, på kyrkans unga och att sjunga i diverse körer. Återigen ett mycket klokt val jag gjort i mitt liv. Under min konfirmationstid växte en tro fram inom mig som aldrig riktigt försvunnit. Den har stärkts och den har försvagats men den har aldrig dött. I kyrkan har jag funnit mig vänner som alltid kommer att finnas med mig. Vi har gjort mycket bus, rest till Skagen, London, Bygland, Taizé och Rom tillsammans. Vi åkte till Stockholm för att gå på musikal, och för att inte tala om alla resor till Boda Borg i Karlskoga och alla fullkomligt underbara, gråtfyllda, kärleksfyllda och skrattfärdiga läger på Stora Strand.

5 juni 2008 var den bästa dagen hittills i mitt liv. Dagen då jag tog studenten. Det finns inte ord nog att beskriva hur otroligt underbart det var. Känslan som fanns inom en hela dagen, pirret i magen som bara växte. Det är nästan samma känsla som att vara kär. Jag minns blogginlägget jag skrev dagen efter studenten på min dåvarande blogg. Min vän Karolina kommenterade det inlägget med att skriva att ta studenten är det bästa man kan göra, bortsett från att bajsa och ha sex. Och till er pryda människor där ute som läser detta och är alldeles röda i ansiktet för att ni är så generade, till och med ni måste hålla med om det påståendet!

Sommaren som följde var den bästa i mitt liv. Resan till Rom var oförglömlig och båda veckorna på Stora Strand var bättre än någonsin. Rom är en alldeles udnerbar stad som jag skulle kunna tänka mig att besöka igen. Men trotts detta fanns det redan en stad som jag redan förälskat mig i. Som jag drömt om sedan juni 2006 när jag första gången satte min fot där. Som ni redan gissat var den staden London och nu sitter jag här fyra år senare i min egen lägenhet i östra London. Jag jobbar och sliter, lever livet och går till puben precis som alla andra. Till en början var det tänkt att jag skulle stanna här i sex månader. Men dom sex månaderna var slut för mer än ett år sedan. Livet här har inte alltid varit en dans på rosor. Det fanns stunder då London var det sista stället på jorden jag ville vara på, men den tiden är sedan länge förbi. Nu lever jag mitt liv i London, precis som mina föräldrar lever sitt liv i Åmål. Jag har byggt upp mig en vardag, ett liv, och med det en trygghet. Just nu finns det ingen längtan alls eller något behov för mig att bryta denna trygghet och detta liv. Så svaret på frågan jag ofta får - när kommer du hem? - är väldigt enkelt och jag tror ni kan lista ut svaret själva. Jag vill inte göra någon besviken men den dagen jag lämnar London, om den kommer, lär inte min nästa anhallt vara Sverige utan någon annanstans England, eller Frankrike av diverse anledningar. Men det tar vi då.. just nu är jag lycklig över mitt London liv och över att leva min dröm.

Nu har jag inte bloggat på ett tag. Trotts att jag egentligen har ganska mycket att blogga om.
Endel förändringar har skett vad gäller designen, men allt är inte klart än.
Endel bilder/inlägg har tagits bort för att jag tyckte de var onödiga och inte innehöll tillräckligt mycket vesentligt, som t. ex stora bilder på mig själv i vart annat inlägg - Rebecca goes mature!

Tanken är den att det ska bli mer text, mer text med substans. Texter som säger någonting om vad som pågår i mitt liv. Vilket för tillfället är ganska mycket. Många som flyttar utomlands under en viss tid, eller åker på en lång spännande resa bloggar ofta så att de nära och kära hemma i kalla Sverige kan få ta del av resan. Andra är kvar hemma i Åmål och bloggar om vardagen där. För mig kommer det att bli en blandning av båda. Till en början var det för att dela med mig av mina äventyr i London, men nu har London blivit min vardag. Det är här jag lever, det är här jag anadas och det är här jag vistas. Och jag fullkomligt älskar det!

I Sverige klagas det på snöslask, snöstorm, SJ. Här i London är det höst så det står härliga till. Gårdagen var en sådan där underbar höstdag då himlen är blå, solen skiner och gör allting så mycket vackrare än vad det egentligen är.

Dagen idag har varit en annan typisk höstdag. En sådan där när det bara regnar och blåser iskalla vindar. Man vill inget annat än att sitta inne under en filt med en kopp te och se på film. Hösten när den är som bäst.

 

---

 

Dagen på jobbet har idag varit otroligt lugn. Nästan pinsamt lugn. Det slutade i att fyra personer blev hemskickade en timma tidigare än vad de skulle sluta - snacka om att skära ner på labour %. Plus i kanten till Zaloa och mig! Men som vanligt när jag öppnar kan jag inte sluta i tid. Det bara går inte. Men den här gången hade jag faktiskt en anledning. Våra uniformer har börjat se gamla och urtvättade ut så i förra veckan tog jag handen i kragen och beställde nya till oss alla. De anlände från Frankrike igår så idag jag spenderade eftermiddagen med att sortera så att alla imorgon kan bära sina nya fräscha uniformer. Jag passade samtidigt på att fixa till vår jul-display. Både jag och Zaloa blev riktigt nöjda. Hoppas bara att Neill och Esther tycker detsamma.

 

När klockan började närma sig 18.00 kom Yann och sa att Zaloa sagt åt honom att gå hem. Då la även jag ned stridsyxan och vi tog oss en promenad bland alla julbelysningar på Oxford Street innan vi gick in på Primark. Inte världens roligaste ställe, men Yann behövde byxor och skjortor till billigt pris och då är det Primark som gäller. Han hade även lovat Rudy att köpa strumpor till honom. 4st x 6, alltså fyra pack med sex i varje. Vi lämnade Primark med ett par byxor, tre skjortor och 24 par strumpor. 24 PAR STRUMPOR som dessutom jag fick betala för. Jag måste ju erkänna att vi undrade otaliga gånger vad Rudy ska med 24 par strumpor till. Jag tror inte ens att jag äger 24 enskilda strumpor? Nog om Rudy och hans strumpvanor, nu ska jag koka mig lite te innan jag säger nattiiiii.

Idag har jag gjort stan. Från topp till tå! Började dagen med en utsökt god frukost, nästan hotell klass på den alltså. Smörgås med kaviar, ett glas juice, yoghurt och müsli. Mumma.

Efter det begav jag mig till Baker Street för att fixa mitt hår. Började bli så att jag inte klarade av att se mig själv i spegeln längre. Inget fel på frisyren, men färgen. Plus en hemsk utväxt på det hela. Eftersom det är näst intill omöjligt att färga från brunt/rött till blondt utan att bleka håret fick det bli ljusa slingor. Jag är mycket nöjd med resultatet, ska tillbaka om tio veckor för att göra om det hela en gång till och snart ska jag vara hel-blond igen!

Frisörbesöket varade i några timmar och det följdes upp av synundersökning på Vision Express på Oxford Street. Mina ögon var hela, rena och friska. Det passade jag på att fira med en shoppingrunda. Mitt i shoppingrundan durade min BB till i fickan, det var Yann som skrev att han var tillbaka i London och hade precis anlänt till St. Pancras. Stackarn, det första han gjorde när han kom tillbaka från semester var att flytta och han har varken täcke eller kudde. Eftersom jag redan befann mig på Oxford Street erbjöd jag mig att gå till Primark för att köpa det åt honom, men nej. Han ville tydligen frysa inatt. Så det blev inget täcke och kudde från Primark men en hel del annat och det bästa kapet var från Urban Outfitters, en bok - Style Diaries, World Fashion from Berlin to Tokyo. Där kan man läsa om folk i olika åldrar, om deras stilar, bloggar, liv etc. Mycket intressant. Började läsa i den redan på bussen påväg hem, kunde inte hålla mig.

Och om det inte vore så att jag redan hatade buss 25, hatar jag den nog ännu mer nu. Den är så himla vidrig, äcklig plus att den stinker. Tror det är ngt med dom där bendy-buses, dom är likadana allihop; 12, 18, 25, 73, 453 o allt vad dom nu heter. Kan jag undvika dom så gör jag, men idag kände jag inte för att knö på en varm tunnelbana. Så isället för en varm tunnelbana blev det en inte så stinkande buss för ovanlighetensskull, men vi hade inte kommit längre än till Holborn när en kille klev på bussen. Han hade musik i öronen o såg ut som precis vem som helst. Han var också vem som helst tills han började sjunga högt vad han lyssnade på. Det kanske hade varit lite trevligt om han hade varit någotsånär musikalisk, men tyvärr måste jag säga att grabben saknade alla musikaliska gener som någonsin skapats. När vi började närma oss Stratford var det en flicka och en pojke i min ålder som inte kunde hålla sig längre. Flickan började gapskratta. Efter en stund hängde pojken på och eftersom att jag satt bredvid detta musikaliska geni fick jag några minst sagt roliga blickar av dessa två och snart kunde inte jag heller hålla mig för skratt längre. När bussen äntligen nådde Stratford gick vi skrattandes av bussen allihop. Och killen bara log åt oss. Tyvärr tyckte han att han var bra. Det var lite a la Idol-Anna, Ring ring ni vet.

No I left one year, eight months and one day ago.

---

 

typisk fisk pices . flyttade till London vid 19 . föddes i Trollhättan uppväxt i Åmål . har på senare da'r upptäckt en passion för mode & vintage . har aldrig rest utanför Europa . tror på Gud . tycker att mat är det absoult bästa som finns & att äta är dagens höjdpunkter . åkte konståkning i elva år & det total förstörde mina fötter men ångrar det inte för en sekund . mina lillebröder är tvillingar . morfar är min största förebild

Har precis ätit en palmier som jag tog med mig från jobbet.
Usch! Varför tog ja en palmier? Bara socker. Usch o tvi!

Idag var det stock take/inventering. Hej o hå! Min hjärna är helt slut.
Min kropp är mer än ok, ska inte säga toppen men det är nästan så att jag vill, men hjärnan är DÖD så nu hoppar jag snart i säng. Och även om kroppen inte känns toppen så gör självförtroendet det. Av någon anledning gjorde det en u-sväng förut o nu känns som att jag skulle kunna erövra världen! Hoppas det stannar där ett tag, typ för alltid.

En sak jag dock har svårt att tro ibland är att jag har en egen lgh, en egen lgh i London, i LONDON av alla ställen. Uuugamaga det är precis vad jag drömde om för 4 år sedan. Jag fattar inte. Det är för bra för att vara sant. Ibland är livet för bra för att vara sant.

Filip & Fredrik är också för bra för att vara sant.
Att dom har spelat in ett program i Grums o Säffle är ännu bättre.