Idag har varit en sådan dag då jag tänkt på alla nära och kära hemma lite mer än vanligt. Självklart saknar man alla hela tiden, vissa dagar hinner man inte tänka på det för man har fullt upp med annat. Andra dagar, som idag, tänker man på dem extra mycket. Dessa tankar och saknader fick mig att tänka på allt jag gjort i mitt liv, vad jag åstadkommit. Jag har kommit fram till mycket, men en sak är säker - jag ångrar ingenting. Beslutet jag tog när jag packade ner mitt liv i en resväska, lämnade mina vänner hemma och åkte till London var det bästa beslut jag någonsin tagit. Nu menar jag inte att det bästa jag någonsin gjort var att åka ifrån mina vänner och bara skita i dom, verkligen inte. Men att följa mina drömmar och bosätta mig i mina drömmars stad är dock det bästa jag någonsin gjort. Följa sina drömmar, det är något jag uppmanar alla till att göra.

Jag föddes som Anna Rebecca Engtorp den 12 mars 1989. Mina föräldrar var inte gifta vid den tiden så på mitt födelseattest misstänker jag att det först stod Anna Rebecca Berggren. Ett efternamn som jag vid åtskilliga tillfällen har frågat mina föräldrar varför dom inte antog när dom gifte sig. Min mamma kommer att skratta såååå när hon läser detta och samtidigt tänka "hon är verkligen morfars flicka". Och det finns inget som stämmer mer. Morfar är min bästa vän, har alltid varit och kommer alltid att vara. Det finns ingen som honom och mitt hjärta brister när jag tänker på att han aldrig kommer att sätta sin fot i London och se för sig själv det liv jag byggt upp här.

När jag var 3 år, 1 månad och 15 dagar, den 27 april 1992, blev jag storasyster för första, andra och enda gången. Hur går det ihop tänker ni nu? Svaret är mycket enkelt. I mammas mage låg mina bröder, Claes Joacim o Eric Michael, tvillingpojkar födda med 5 minuters mellanrum. Vi har skrattat och vi har gråtit tillsammans, många tårar har fällts men det hindrar mig inte från att älska dem mer och mer för varje dag som går. Trotts att det är tusentals mil mellan oss.

När jag var 7 år började jag skolan precis som alla andra barn. Vid 9 års ålder började jag åka konståkning i grannstaden Säffle. Jag har alltid älskat att åka skridskor och jag hade tidigare varit med i skridskoskolan i Åmål, men eftersom verksamheten där endast innehåller ishockey blev det ingen fortsatt karriär i min hemort. Istället blev det åtskilliga bilturer fram och tillbaka till Säffle minst tre gånger i veckan. Detta bilfarande fortsatte i 11 år. Min sista träning var tre dagar innan jag flyttade till London. Att lämna ishallen den torsdagen i februari förra året var en av de svåraste sakerna jag gjort i hela mitt liv.

Vid 15 efter att jag konfirmerats började jag att gå i kyrkan. Jag började vara med som ungdomsledare i Confirmed, på kyrkans unga och att sjunga i diverse körer. Återigen ett mycket klokt val jag gjort i mitt liv. Under min konfirmationstid växte en tro fram inom mig som aldrig riktigt försvunnit. Den har stärkts och den har försvagats men den har aldrig dött. I kyrkan har jag funnit mig vänner som alltid kommer att finnas med mig. Vi har gjort mycket bus, rest till Skagen, London, Bygland, Taizé och Rom tillsammans. Vi åkte till Stockholm för att gå på musikal, och för att inte tala om alla resor till Boda Borg i Karlskoga och alla fullkomligt underbara, gråtfyllda, kärleksfyllda och skrattfärdiga läger på Stora Strand.

5 juni 2008 var den bästa dagen hittills i mitt liv. Dagen då jag tog studenten. Det finns inte ord nog att beskriva hur otroligt underbart det var. Känslan som fanns inom en hela dagen, pirret i magen som bara växte. Det är nästan samma känsla som att vara kär. Jag minns blogginlägget jag skrev dagen efter studenten på min dåvarande blogg. Min vän Karolina kommenterade det inlägget med att skriva att ta studenten är det bästa man kan göra, bortsett från att bajsa och ha sex. Och till er pryda människor där ute som läser detta och är alldeles röda i ansiktet för att ni är så generade, till och med ni måste hålla med om det påståendet!

Sommaren som följde var den bästa i mitt liv. Resan till Rom var oförglömlig och båda veckorna på Stora Strand var bättre än någonsin. Rom är en alldeles udnerbar stad som jag skulle kunna tänka mig att besöka igen. Men trotts detta fanns det redan en stad som jag redan förälskat mig i. Som jag drömt om sedan juni 2006 när jag första gången satte min fot där. Som ni redan gissat var den staden London och nu sitter jag här fyra år senare i min egen lägenhet i östra London. Jag jobbar och sliter, lever livet och går till puben precis som alla andra. Till en början var det tänkt att jag skulle stanna här i sex månader. Men dom sex månaderna var slut för mer än ett år sedan. Livet här har inte alltid varit en dans på rosor. Det fanns stunder då London var det sista stället på jorden jag ville vara på, men den tiden är sedan länge förbi. Nu lever jag mitt liv i London, precis som mina föräldrar lever sitt liv i Åmål. Jag har byggt upp mig en vardag, ett liv, och med det en trygghet. Just nu finns det ingen längtan alls eller något behov för mig att bryta denna trygghet och detta liv. Så svaret på frågan jag ofta får - när kommer du hem? - är väldigt enkelt och jag tror ni kan lista ut svaret själva. Jag vill inte göra någon besviken men den dagen jag lämnar London, om den kommer, lär inte min nästa anhallt vara Sverige utan någon annanstans England, eller Frankrike av diverse anledningar. Men det tar vi då.. just nu är jag lycklig över mitt London liv och över att leva min dröm.