Ibland undrar jag. När jag har gott om tid, inget att göra rinner tankarna iväg. Ofta alldeles för mycket för mitt eget bästa. Jag undrar varför jag gjorde som jag gjorde. Varför jag bara lämnade alltihop. Varför lämnade jag mitt trygga hem. Min trygghet i Åmål. Med vänner jag älskade, och fortfarande älskar. Jag undrar vad det är som får folk att göra så som jag gjorde. Vad är det som får folk att flytta flera hundratals mil från familj och vänner? Och inte bara till en annan stad där man inte känner en enda levande varelse, utan också till ett annat land.

Trots att det är en händelse jag själv utfört. Ett val jag själv tagit, kan jag inte finna svaret på frågorna. Alla i min närhet visste när jag kom tillbaka från en resa till London 2006 att jag var fast, hopplöst förälskad i den brittiska huvudstaden. I mitt huvud började drömmar att bildas. Drömmar om att en gång få vandra på gatorna, med nycklar i handen till mitt alldeles egna hem efter en lång och tung arbetsdag. Öppna dörren till värmen och stänga ute kylan o mörkret. Länge tvivlade jag på att min dröm någonsin skulle slå in. Hur skulle jag, rädda Rebecca från Åmål i Dalsland, Sverige kunna klara sig själv i London, Storbritannien? Jag tvivlade på mig själv, på min kapacitet.

Det skulle dröja tre år innan min dröm slog in. Fyra och ett halvt innan jag själv insett att min dröm slagit in. I mars 2011 har jag bott i London i två år. På dessa två år har det hänt mer i mitt liv än under de första 19 åren jag bodde hemma. Ibland har jag fortfarande svårt att förstå att jag lever och jobbar i London, England. Att jag byggt mig ett liv här. Jag har till och med min egen lägenhet. En lägenhet där jag kan stänga ute mörkret och kylan de där kvällarna jag kommer hem från jobbet.

Det finns stunder då jag varit så, så, så nära att flytta tillbaka till Sverige. Det finns dagar då jag längtar så otroligt mycket efter att bo i Sverige. Att vara tillbaka hos mina svenska vänner. Men samtidigt vet jag att ingenting är som det var innan jag flyttade. Jag är inte heller den jag var innan jag flyttade. Jag har nu hittat mig själv, jag vet vem jag är på riktigt. En av mina närmsta vänner Sarah sa till mig en gång när hon också bodde i London, strax innan hon flyttade hem igen att jag aldrig kommer att lämna London, och om jag så skulle göra det skulle det inte dröja många månader innan jag var tillbaka igen - mitt svar kom snabbt och var för mig då självklart; klart jag kommer lämna London så småning om. Men nu, för varje dag som går inser jag hur mycket sanning det ligger i det hon sa. Jag hade inte insett det då, men det börjar klarna för mig.

Det är mest när jag sitter på tunnelbanan till eller från jobbet som det slår mig att jag är i London. Jag är i London, staden jag drömde om för fem år sedan. Varför i hela friden skulle jag någon dag lämna det här?

Jag har lämnat allt en gång förut, så jag skulle kunna göra det igen. När jag tidigare idag vandrade gata upp och gata ner i Leytonstone slog det mig återigen hur otroligt förälskad jag är i denna stad, hur otroligt lugn jag är i all stress, hur bra jag mår av att vara här. Jag insåg att det är det som är svaret på frågorna hur jag kunde lämna allt. Jag flyttade 1162,35km hemifrån och fann mig själv. Jag insåg att dom där £101 jag spenderade på en taxi från Stansted till Chelsea den 1 mars 2009 var det bästa pengarna jag någonsin spenderat. Jag lämnade allt, och jag ångrar det inte en sekund.